Frej, kom hem.
Jag har: Phantom Dust, Puerto Rico, VMU-skivor, Firefly, Settlers of Catan, Varan-TV säsong 2, Halo 3, Min ukulele, Jeanne D’ Arc, Ett jävla bra humör, Fallout 1 & 2, En ny kamera, Alla Baldur’s Gate-spel någonsin.
Och så naturen förstås.
Idag blev jag och mina två akademiska amigos helt klara med ett litet verk som vi brukar kalla ”Negern och Nazisterna – en diskursiv analys av hur två subkulturer tagits emot i svensk press”.
(Det är en uppsats där vi analyserat diverse presstexter om jazz samt punk när dessa stilar gjort sitt intåg i det nationella medvetandet, fattar ni väl)
Och för att fira detta så tänkte jag göra ett försök att släcka den törst efter mermermer information om min akademiska karriär som jag vet finns inom er läsare – genom att presentera en liten del av analysmaterialet. En recension av Louis Armstongs konsert i Stockholm 1933:
”AFTONBLADET Torsdagen den 26 oktober 1933
Negerfröjd på Auditorium
För någon månad sedan gick det ett rykte genom världepressen att Louis Armstrong var död. Ryktet torde ha varit överdrivet, ty i går uppträdde han i Auditorium med sina “chocolate boys”. En stackars vit musikkritiker, som helt oförberett ställes inför uppgiften att recensera denna tillställning, känner sig ovillkorligen en smula förbryllad och undrar om inte evenemanget egentligen skulle omtalas under avdelningen för eldsvådor och mindre naturkatastrofer. Ty med musik hade det hela gudskelov mycket lite att göra. Det är naturligtvis rytmiskt perfekt – det skulle fattas annat! – men om det gäller att göra musik av eländet står Whiteman, Hylton och Ambrose (för att bara nämna några stycken) skyhögt över Armströng. Är det däremot meningen att det hela skall föreställa en uppvisning i den vildare “hot-stylen” föredrar jag Duke Ellington, som man av någon obegriplig anledning velat jämföra Armstrong med. Man har framför allt två anmärkningar att göra mot “mannen med silvertrumpeten”: för det första har han ingen silvertrumpet och för det andra kan han inte blåsa trumpet. De odefinierbara bölanden han han igår frustade fram på sin helvetesmaskin vägrar jag för min del att uppfatta som några slags musikaliska manifestationer.
Man skall naturligtvis inte ta en sådan sak på allvar. Men när man ser en herre, vars enda musikaliska kvalifikation tycks vara att han kan guppa med stjärten med någorlunda rytmiska mellanrum, begapas, beundras och bejublas av en publik, som förefaller åtminstone relativt normal, då undrar man vad man egentligen skall tänka.
Ett gott förde denna konsert emellertid med sig. Den gjorde slut på den gamla tvisten huruvida aporna ha ett språk. Den som i går hörde Louis Armstrong föra sina hesa meningsutbyten med mikrofonen kan inte gärna betvivla den saken.”
G. R-t.
—
Ouch.
Creds, props och några ynka kudos till min elaka akademiska vän Christian som omvandlade dessa vanliga ord till elektroniska ord på den vilda webben.
