Super Martinsson Bros.

Det här är Anna på hennes allra bästa humör. Vi är sambosar och så. Ibland sjunger hon på en konstig låt. Då säger jag ofta ”vilken konstig låt du sjunger på!”. Sen skrattar vi. Det kan vara väldigt fint att vara sambosar.

Men skitsamma, för nu ska jag berätta om gången vi spelade tv-spel.

Under de oändliga eoner som jag och anna varit just jag och anna så har vi typ bara spelat igenom ett spel tillsammans.

Det heter Shadow of the Colossus.

Jag var nog lite sexistisk på ett sätt, den där gången när jag frågade Anna ”vill du spela det här med mig?”, för jag tänkte mest att hon är ju tjej och kommer att uppskatta hur estetiskt tilltalande det är.

Anna gillade att nita kolosser. Jag ville mest rida runt och kolla på naturen, men Anna bara ”nitanitanitavåldvåldvåld”. Såhär kunde det låta:

Johan: Kolla på det trädet!
Anna: Blod.
Johan: Åh, vilken vacker horisont!
Anna: Blod.

Jag var nog lite sexistisk på ett annat sätt, för när vi väl började nita kolosser så tänkte jag ”det blir väl jag med min tvspelssmarta hjärna som får lista ut hur man får dom hära klossarna på fall”.

Anna spottade weakspots som om hon aldrig gjort något annat. Jag hann inte ens med, trots att jag har så många stackars bossliv på mitt medvetande. Det var väldigt roligt. Att spela Shadow of the Colossus med Anna är kanske min finaste spelupplevelse.

Och nu kanske det verkar lite sexistiskt – att poängen med det här blogginlägget ser ut bli typ ”Åh så tossigt! En tjej som gillade ett tvspel”. Men det var inte riktigt det som var meningen. Jag tänkte mer på hur trevligt det är att spela igenom ett spel tillsammans – ett som inte är en vulgo-co-op-shooter – utan ett där det är minst lika bra att vara smart på riktigt som det är att vara tvspelsmart.

Och så tänkte jag på Shadow of the Colossus – hur fantastiskt det är. Och jag vill ju inte att det här ska bli alltför mjäkigt, men på det sättet påminner det väldigt mycket om en jag känner.