För att fira bloggens 100års-jubileum tänkte jag göra ett inlägg, man ju fyller ju bara 100 en gång om året trots allt. Som man kan uttyda från titeln om man är lite smart så målade jag lite. Här är resultatet:
Den första jag målade kallar jag ”Arg, död man” alternativt ”Argt, dött motstånd” ifall den blir loggan på en politisk kampanj. Den är ganska fin tycker jag.
Sedan sköt jag upp och kunde plötsligt måla framtiden. Tyvärr vad det här det enda jag såg. Jag kallar den ”2300-talets sämsta robot”.
Sedan målade jag den här. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den. Jag fantiserade att den skulle vara skitstor men i så fall vore det ju smart att visa det genom att ha med nån jätteliten gubbe eller hus, men det glömde jag såklart. Efteråt kom jag också på att det vore finare om han hade en motorsåg i handen istället för en jävla skorsten eller vad det är. Men gjort är gjort, kommer aldrig tillbaka. Jag kallar den förövrigt ”Stor, miserabel och röd”.
Så, nu ska jag sätta upp dom på väggen. Ifall jag ska fylla hela som jag planerar kommer jag nog måla mer. Så, håll i hatten.
Sparat under: Uncategorized
Eller nåt sånt.
Och vilken tid det har varit! Vi har skrivit om piniga saker, om att missa bussen, om Norrland, om att äntligen spela Sega Worldwide Soccer 98, om pöbeln, visat filmer på mannen som steker, vi har blivit tvingade till censur efter att spelat brädspel, spelat Halo 3, intervjuat Måns, arrangerat tävlingar, sagt hejdå till högdalen, tänkt på Afrika och gymnasiet, gjort gubbar i mandelmassa och en hel massa andra grejer.
Och när jag tittar igenom allt det här så känns det riktigt fint. Lite minnen sparade på Internet. Vissa grejer vi har skrivit är så outömligt dumt och fånigt, men ändå är vi liksom THE SUPER MARTINSSON BROS. and it’s allright och det mesta är samtidigt jävligt bra. Som vanligt när det gäller oss.
Vi vill också tacka alla besökare, utom min dödsfiende Torben. Jag hoppas att han inte är den enda besökaren för i så fall blir mitt ”tack” så meningslöst. Idag har jag haft Kate Nash-låten ”I just want your kiss, boy” på hjärnan och tänkt på hur roligt eller rent av obehagligt det skulle vara om min toalett sjöng den varje gång man var i närheten. I Japan har de kanske redan tänkt på det. Det gör dom ibland. I Japan.
Vi ses i framtiden!
Sparat under: Festliga fakta om oss
Jag är grym på spel! Grym Grym Grym!
Eller okej, det är jag inte.
När jag ger mig ut för att skjuta saker i rymden slutar det oftast med att saker i rymden skjuter mig istället. När jag ge mig ut för att skjuta mina bästa kompisar så slutar det oftast med att mina bästa kompisar skjuter mig istället. Och en gång, i Tony Hawk, så trillade jag på ett ganska pinsamt sätt.
Med det sagt: Jag gillar det där med Halo och co-op. Och Legendary.
Att spela igenom Halo 2 på just Legendary med Frej var bland det roligaste jag har gjort. För några dagar sedan försökte vi igen – fast med Halo 3, ett på alla sätt roligare spel.
Vi tänkte att det skulle bli roligare.
Men ack! För att inte säga fan. Det var inte ens lika roligt. Det var nämligen för lätt. Och skillnaden ligger i den jävla respawn-grejen. I Halo 2 blir det game over så fort en av spelarna dör. Så man kämpar tillsammans, gör upp strategier, gör allt för att rädda varandra. Och den där stenbumlingen som man bara springer förbi på de övriga svårighetsgraderna blir ens näst bästa vän, ett underbart gömställe och en ovärderlig bricka i kampen att ta kål på Den Kulörta Ondskan.
I Halo 3, liksom Halo, finns istället respawn. Så länge en av spelarna överlever så kan den andra komma tillbaka hur lätt som helst. En aldrig sinande ström av Master Chiefs stormar ut på slagfältet och krossar allt i sin väg. Man kan ägna sig åt rena självmordsstrategier. Och man bryr sig inte.
Jag och Frej spelar Halo 3 på Legendary och tycker att det är för lätt. På något sätt känns det mer fel än det mesta (jaja, krig och tortyr och ondska är också fel och dåligt).
—
Obligatoriskt: Spelomgångens finaste Famous Last Words:
”Jag dog inte! Jag är under lastbilen!”
/Fredrik Martinsson, 20 år, stupad vid The Town of Voi (tror vi att den hette!).
Sparat under: Festliga fakta om oss
Kära bloggbesökare. Den här bloggen är till för er. Vi förstår att ert outsinliga intresse för THE SUPER MARTINSSON BROS. liv, leverne, livstil och lifestyle ibland blir för mycket, och ni känner att ni bara måste ha mermermer.
Då går det bra att säga till.
Ta Linus som exempel. Han ville veta vad jag och Frej lekte när vi var små. Det tänker jag inte riktigt svara på, men som kompensation tänkte jag istället berätta historien om när jag skrattade och Frej var arg på en kråka. Nu börjar den.
Det var en sommardag. Ganska många år sedan, men inte jätte. Utan lagom. Fem kanske.
Jag och Frej sprang omkring lyckliga i den skånska lantidyll som går under namnet Torvgårda. Vårt föräldrahem. Jag tror faktiskt vi lekte en lek, den gick ut på att man jagade varandra, och nitade varandra litegrann om man hann ifatt.
Plötsligt gömde jag mig bland typ några granar. Jag visste inte var Frej var, men efter några minuter kom han gående. Han verkade tro att jag gått inomhus eller nåt. Jag tänkte hoppa fram och skrämmas och ropa ”Tjena, va du är ful!”, men jag väntade lite till.
Då började en kråka kraxa ganska mycket.
Frej verkade märkbart irriterad. Men kråkan ignorerade blickarna och kraxade vidare. Krax krax krax, liksom.
Då blir Frej arg på kråkan, och börjar ropa ”MEN KÄFTEN DÅ JÄVLA KRÅKA!” och ”VA FAN KAN DU VA TYST ELLER?!”, samtidigt som han hytte med nån pinne som han hade i handen.
Jag skrattade tyst, men Frej fortsatte att ropa, och det var så knasigt för här stod Frej, liksom, så vitt han visste ensam i naturen, och ropade håll käften till en kråka.
Sen skrattade jag jättehögt och hoppade fram och ropade ”Tjena! Va i fan gör du?”. Frej visste inte riktigt, berättade han glatt överraskad.
Det är ett fint minne.
