Sparat under: Festliga fakta om oss
Det känns som om det är något väldigt väldigt fel med den här historien.
Men skitsamma för nu tänkte jag berätta den, och det finns inget ni kan göra för att stoppa det, om ni inte har en tidsmaskin, och vet exakt var jag är någonstans, och åker tillbaka i tiden och till exempel bodyslammar mig precis nu förstås.
KABLAM!
Haha, nä nu skojar jag, det var ingen som åkte tillbaka i tiden och bodyslammade mig, och om det vore någon som hade gjorde det så hade jag nog inte skrivit ”KABLAM!” här heller, och jag tror faktiskt inte ens det låter så när man blir bodyslammad , så om ni gick på skojet och trodde att jag verkligen blev bodyslammad så trodde ni helt fel. Det var nästan lite dumt trott.
Men, som sagt, skitsamma. Nu tänkte jag berätta en sak om Naturen.
Länge, länge tänkte jag inte särskilt mycket på naturen. Jag hade nästan växt upp i den. Jag tog den för givet. Naturen, vadårå? var lite min ståndpunkt i frågor som handlade om naturen.
Sen, en dag för några år sedan, hände något konstigt.
Naturen! Vilken jävla grej! blev min nya ståndpunkt i frågor som handlade om naturen.
Här kommer den delen av historien som känns fel. När jag tittar på naturen idag tänker jag ”Åh, så vackert”. Men innan det tänker jag nästan alltid ”Åh, vilken fin grafik”.
Här är en analys av min nya kärlek till naturen. För några år sedan började spelen bli så snygga att man liksom kunde jämföra dem med verkligheten utan att ta i alltför mycket. Och en del av mitt jobb är ju att bedöma grafiken på dessa spel. Jag kollade på grafiken i till exempel Oblivion och tänkte i min hjärna: ”Fan va snyggt”. Sen gick jag ut i naturen med samma standarder. ”OJOJOJojojojoj så helvetesjävla superskitsnyggt” tänkte jag i min hjärna då.
Det är ganska logiskt egentligen.
Att spela tv-spel har fått mig att uppskatta moder jord och alla hennes mirakel! Jag har också blivit snäll och smart och smidig. Och jag har inte alls några planer på att mörda en endaste en. Nejdå, verkligen inte. Hur skulle det se ut? Med mord och så?
Sparat under: Uncategorized
Idag har jag och Fredrik gjort gubbar i mandelmassa. Det är en liten tradition vi har. Vi brukar skoja och stoja och äta och äta och äta och så. Här är är några av resultaten:
Detta är en fräck tomte som räcker fräcka fingret!
Detta är två ledsna gubbar som ramlade sönder precis när vi tar fotot=(
Han här är från Frankrike tror jag.
Om ni kan slita er från Frejs flottiga fingrar så förstår ni säkert att det här var en fin liten krabat.
Ibland när vi gör mandelmassegubbar så tror jag att Frej är lite konstig.
Här är en blomsteräng med ett äppelträd och picknickfilt och picknickkorg som jag jobbade med i ungefär en timme. Över den lyser en väldigt äcklig sol som frej jobbade med i en timme.
Här kraschar solen tyvärr ner över ängen.
Här är nåt for the C I A. En gris med en bomb istället för ett äpple (häftigt!) och en tomte vars mun ser ut att vara lite sugen på att äta upp tomtens öga (tycker Frej! Jag var alldeles alldeles för normal för att ens tänka den tanken)
Tack för oss.
I senaste numret av Super Play finns det en artikel om Dreamcast och det vilda liv som maskinen fört under de år som gått sedan den dödförklarades. Den har jag skrivit. Jag skrev och skrev, och till slut hade jag skrivit en väldig massa. Så mycket att den fullständiga artikeln faktiskt inte kom med i numret. Något saknas.
Framtiden.
Det var förstås synd. Framtiden ÄR ju trots allt framtiden.
Men det är ok, för eftersom som vi redan lever i framtiden nästan så finns ju den vida webben och alla dess vida publiceringsmöjligheter. Den här bloggen är ett bra exempel. Så, ja ni fattar, följande är den del av artikeln som aldrig made it to print:
—
Invänta Framtiden!
Har den här artikeln övertygat dig? Är du redo att förkasta dina världsliga current-gen-ägodelar och istället satsa på ”100% Dreamcast gaming to da max”?
Ok. Det låter som en ganska dum idé. För även om Dreamcast aldrig riktigt dog, så har dess hjärta börjat slå allt långsammare. Och hur levande den än har varit under de här sex åren så känns dess framtid, just nu, väldigt osäker. En del lovande homebrew-projekt har lagts ner och från de små japanska shooterstudiorna hörs enbart tystnad. Å andra sidan! För den lojale finns det faktiskt en del saker att se fram emot. Bland annat detta:
Rush Rush Rally Racing
Utvecklare: Senile Team
Släpps: 2007
“Rush Rush Rush Rush Rush Rush Rush Rush Rally Racing!” sager Roel van Mastbergen när jag ber honom beskriva sitt Rush Rush Rally Racing med tio ord. Hans bror Jeroen, som verkar lite bättre på det här med marknadsföring, svarar ”skojigt, Micro Machines-inspirerat, tvådimensionellt racingspel av den gamla skolan”. Och det räcker med att tänka på Ignition eller just Micro Machines för att förstå precis hur roligt det kan bli.
Age of the Beast
Utvecklare: Senile Team
Släpps: 2008
När Senile Team gör andlig uppföljare på sin indiehit Beats of Rage utlovar de ljuvliga pixlar, välanimerade karaktärer, fyrspelarlägen och ännu större möjligheter för dem som vill skapa sina egna moddar. Och den här gången tänker de inte ens sno några karaktärer från andra spel. Allt annat än en fantastisk beat’em up-upplevelse får betraktas som ett fiasko.
Giana’s Return
Utvecklare: GR-team
Släpps: Okänt.
Hemdatoranvändare på 80-talet behövde inget Super Mario Bros. De hade ju The Great Giana Sisters. Och precis på samma sätt kommer ingen Dreamcast-användare någonsin behöva Super Mario Galaxy – de kommer ju att få Giana’s Return istället!
Fast det kanske inte riktigt är samma sak.
Hur som helst utvecklas det, just i detta nu, en remake på den klassiska Mario-klonen och efter en lång och allmänt bedrövlig utvecklingsprocess verkar det äntligen närma sig slutet. Det ser till och med ganska bra ut.
Dynamite Dreams
Utvecklare: The Alice Company
Släpps: 2008
Alice Dreams skulle bli det första Dreamcast-hemmabygget som kunde stoltsera med riktig handling, trevlig problemlösning och hjälpliga plattformsmoment.
Det sket sig såklart fullständigt.
Men spelets franska upphovsmän gav sig inte för det. De sänkte bara ambitionerna ett par nivåer. Enter Dynamite Dreams – en totalt ogenerad Bomberman-ripoff. Och även om det i allmänhet ser ovanligt genomarbetat ut, så är det nog möjligheten att spela spelet på en VMU som imponerar allra mest.
Wind and Water Puzzle Battles
Utvecklare: Yuan Works
Släpps: 2008
Efter att ha gett ut Last Hope fick Münchenbaserade Redspotgames blodad tand för det här med spel konverterade från en död konsol till en annan. ”Det här är framtiden!” kanske de till och med utropade. Så därför tog de Leipzig Games Convention-tillfället i akt och utannonserade en Dreamcast-portning av det hemmabyggda samt åh så banalt namngivna GPX2-spelet Wind and Water Puzzle Battles.
SegaGaga-översättning
Översättare: Deltahead
Släpps: 2008
SegaGaga – spelet som på ett rent logiskt plan är världens allra bästa (det låter en ta kontroll över Sega i syftet att uppnå världsherravälde) – finns tyvärr bara på japanska.
Det är väldigt synd.
Och det var väl ungefär så James Howell tänkte när han påbörjade en engelsk översättning av spelet. När detta skrivs verkar projektet dock sväva lite i limbo, och det är förstås inte världens mest lättöversatta verk vi har att göra med här, då det enligt rapporter är ganska belamrat med internskämt och japanska ordvitsar. James är dock en professionell översättare, så hoppet lever.
Sparat under: Vad ska man säga?
För några månader sedan tipsade rymdfisk-måns mig om spelet Wolf Quest.
Jag har tänkt mycket på Wolf Quest de senaste månaderna.
Teach your kids how to be a wolf in this MMO!
Åh, vilken känsla. Grrr! Åoooåh! Fniss. Jag vill leva Wolf Quest-livstilen. NU! Inte sen, då, i framtiden eller för en miljon år sedan. Utan NU!
Sparat under: Vad ska man säga?
Igår åkte jag Lidingöbanan för första gången. Noterade följande samtal. (Som bonus inkluderar jag mina egna reflektioner över hur samtalet utvecklar sig. I kursvivt och allt!)
- Igår åt jag pizza.
Wtf?
- Jaha?
- Ja, med oxfilé förstås.
Ah.
Sparat under: Uncategorized
Idag hände det!
Någon googlade på ”star trek xxx” och hamnade på SUPER MARTINSSON BROS.-bloggen.
Vilken dag!
