Sparat under: Festliga fakta om oss
Det var första Engelska-lektionen på gymnasiet. Jag fick läsa högt på Engelska. Jag läste en väldig massa ord och ett utav dom var ordet ”towards”, vilket jag uttalade ”tovårds” typ. När jag var klar så räckte en tjej upp handen och sa ”man uttalar det ‘tvårds”.
Sådant är viktigt för somliga.
För andra är det viktigt med Afrika.
Vi hade en tjej i vår klass som pratade en del om Afrika ibland på lektionerna. Det var något som hon brydde sig mycket om, förstod jag. Men en dag när hon hade pratat om Afrika igen, så sa en kille som heter Rille något elakt i stil med: ”Du och ditt Afrika!”
Alla skrattade. Jag med.
Såhär i efterhand kan jag inte riktigt komma ihåg vad det var som var så roligt. Men det var nog det där med Afrika.
Sparat under: Festliga fakta om oss
Idag låg det ett stort element på marken precis utanför min trappuppgång.
Jaha? tänkte jag då.
Jag har inget bildbevis, så får ni väl helt enkelt tro mig. En sån galen historia måste ju vara sann, för den är alldeles för galen för att jag skulle kunna hitta på den.
Sparat under: Festliga fakta om oss
Jag bor på en plats där folk mördar varandra ibland.
Det är jag inte riktigt van vid.
Idag jag gick genom Högdalen. Jag gick förbi Rangstavägen och tänkte att någon säkert skojat någongång om att man skulle kunna kalla den Gangstavägen. Jag tänkte på att det säkert var ett ganska uppskattat skoj.
Allting med Högdalen var väldigt vackert. Jag hade Sufjan Stevens i lurarna och det låg snö på marken. Det är något med snö. Det gör någonting med mig. När folk säger ”Jag tycker att hösten (eller vintern) är den bästa årstiden” så brukar jag alltid tänka ”men jösses va speciellt då – vad är det för fel på sommaren då, på vamos a playa! Kosabjena Macarena! och La fiestasiesta!?
Jag sa det aldrig högt, och det var kanske lika bra. För jag vet inte om jag kan stå för det längre.
Världen får ett annat ljus när det ligger snö på marken. Jag blir väldigt lugn i själen, kan man säga. Jag börjar tänka på julen. Det är väldigt trevligt. Sufjan Stevens gör mig också lugn i själen, kan man säga. Det var en bra kombination. På en vägg hade någon klottrat ”Förlåt att jag klottrade”. När jag läste det lät det så uppriktigt. Jag förstod att det var en mycket skicklig lingvist som låg bakom klottret.
Här är en annan historia som handlar om Högdalen.
Jag och Anna satt mitt emot varandra på tunnelbanan. På andra sidan satt ett lesbiskt par som hånglade. Vi började närma oss Högdalen.
- Nu börjar vi närma oss Mögdalen, skojade jag.
- ssscchSSSSCHHH, svarade Anna och tittade mot det lesbiska paret eftersom hon hade hört fel och trodde att jag hade skojat det inte lika skojiga ”Nu börjar vi närma oss Bögdalen”-skojet.
- Vadå?! Ingen vet väl vad det ordet betyder här, sa jag och syftade fortfarande på ”mög”.
Då tittade Anna på mig med ett höjt ögonbryn. Hon trodde nämligen att jag syftade på ”bög”. Jag kontrade med att titta tillbaka med två höjda ögonbryn. Jag fattade nämligen ingenting.
Det blev konstigt stämning. Fast sen när vi hade gått av, och kunde förklara oss, så blev det rolig stämning istället.
Så kan det vara i Högdalen. Väldigt trevligt. Nu ska vi flytta till en plats där alla bor i palats av guld, tror Frej.
Det blir nog också trevligt.
Sparat under: Speltips
Jag har aldrig träffat Ferry Halim. Jag vet ingenting om hans liv, hans drömmar eller intressen. Jag vet inte om han är rik eller fattig, tillbakadragen eller social, lycklig eller deprimerad, eller om han ens är något av allt det där.
Det är egentligen bara två saker jag vet om Ferry Halim
Det ena är att han har en vacker själ.
Jag hittade den på Internet såklart. Inte blottad, utan lite gömd bakom 58 små flashspel. 58 små fönster på glänt. 58 glimtar av Ferry Halims själ. 58 vackra tankar som färglagts i vackra nyanser, tonsatts med vacker musik och förvandlats till åh så hjärtskärande vackra spel.
Den andra saken jag vet om Ferry Halim är att datorer och flash var helt nytt för honom när han gjorde sitt första spel – Milk the Cow. Men när det var klart, och folk hörde av sig och sa vackra saker, att de älskade det, så värmdes Ferry Halims hjärta och han började skapa fler små spel.
Under fem år la han upp dem gratis på sin hemsida. De finns fortfarande kvar där. High Delivery är en närmast meditatativ spelupplevelse som handlar om att leverera rosor till himlen. I Bubble Bees ska man använda något så okonventionellt som såpbubblor för att fånga bin. I Chickenwings are NOT for flying spelar man en kycklingpappa(!) som måste ränna runt och slänga upp paraplyer till sina dödsföraktande kycklingungar så att de inte gör illa sig medan de inser den hårda livssanning som titeln hintar om. Och I Arctic Blue är man en jättesnäll blåval som hjälper sin kompis – en upptäcktsresande – att undvika diverse arktiska faror.
Under fem år la Ferry Halim upp lite mysknasiga spel som såg ut som konst, lät fantastiskt, och var lika enkla att förstå som de var förrädiskt beroendeframkallande.
Sedan blev det tyst.
Och det skulle komma att dröja nära två år innan det plötsligt fanns ett nytt spel på hans hemsida. Han släppte det i december 2006. Det hette Winterbells. Det var en vintersaga. Och det var underbart.
Ett tryck på ”Play” och man är mitt i den mörka skogen, under den stilla, stjärnklara natthimmeln. Snöflingor och julklockor singlar sakta ner mot spelets hjälte – en fluffig vit kanin som verkar ha bestämt sig för att det finns någonting bättre där uppe. Så den hoppar, och för varje julklocka som den snuddar vid närmar sig stjärnorna med ytterligare några meter, och i bakgrunden finns det stråkar som spelar den vackraste melodi man kan tänka sig, och allting är bara så hänförande vackert. Så fridfullt. Så hjärtevärmande mysigt.
Det är sådana känslor man får av Ferry Halims enkla flashspel. Det är solsken på morgonen, en saga med lyckligt slut, varm choklad i januari, en kram av någon man saknat och upplevelsen av att det faktiskt inte finns ett enda bekymmer i hela världen.
Det är därför jag känner att jag skulle vilja träffa Ferry Halim.
Det är därför jag vet att han har en vacker själ.
—
