Sparat under: Vad ska man säga?
Snart kommer det nog ett inlägg här på den här bloggen.
Själv kan jag inte riktigt ta mig tid för jag har plugg-ångest 24/7!
Och frej hävdar att han är inne i crunch-mode. ha!
Här en bild på en anka, eller närmare bestämt en and. Jag fick upp den när jag googlade ”en bild”, tänkte att det kunde passa bra med ”en bild” för att göra det här blogginlägget lite festligare.
Här ska ni få läsa nåt riktigt fint! Det här är en dagbok med mina upplevelser i det asfult skitnygga super-mega-(ultra?)-häftiga RPG:et The Elder Scrolls IV: Oblivion, som jag skrev under mina tre första dagar med spelet (mellan den 24 och den 27 Mars 2006 alltså.)
Och bli inte ledsna för att det är så långt! Ni behöver inte läsa allt på en gång, ni kan läsa en dag om dagen så att säga, eller kanske en bokstav om dagen. Det hade väl varit kul! Nåja, skitsamma, nu börjar den.
//
Det är lustigt hur de största sammanträffandena får en att tvivla på att sammanträffanden över huvud taget existerar. Ta en titt på det här till exempel.
Flickvännens familj: ”kan du passa vårt hus när vi är i London mellan den 23:e och den 27:e mars (du får mat och pengar)?”.
Schemat: ”du har inga föreläsningar mellan den 23:e och den 27:e mars”
Releaselistan: ”OBLIVION 24:e mars!!!”
Om jag vore en viss sorts människa skulle jag se det som ett tecken från ovan eller börja snickra på konspirationsteorier. Men nu är jag inte det. Istället är jag en människa som har en hel långhelg att ostört och utan att skämmas kunna ägna sig åt årets maffigaste spel.
Det här är min dagbok.
Fredag:
Välja karaktär. Klurigt. Jag tänkte mig någon form att mix mellan Robin Hood (för han skjuter pilbåge och är tjyvig och charmig) och Legolas (för han skjuter pilbåge och är smidig och gullig). Så jag valde en Wood Elf och började pilla. Det där med gulligheten och charmigheten kunde jag glömma direkt: hur mycket jag än grejade med alla utseendeinställningar blev det bara en sibirisk gruvarbetar-feja av hela skiten. Men annars blev jag nöjd. Schyssta värden på Marksman, Security och Sneak, Athletics och annat kul.
Sen var det dags att välja namn. Huga! Finns det något värre än att välja namn i fantasyspel (jaja, tortyr, krig osv osv.)? Blir ju bara fel hur man än gör. Nåja, först tänkte jag ”Lolorin” för det lät lite alviskt och kändes lite fint kanske (mycket finare än t.ex. IVAN den FÖRJÄVLIGE). Men då stormade min besökande bror Fredrik in i rummet och ropade något i stil med ”OMG LOL-orin! Hahaha!”. Jag lyckades jaga iväg honom med ett ”men-vafan-hette-inte-du-The Beastmaster-i-Baldur’s Gate-eller?!”. Men det kändes ändå lite skämmigt, så jag hast-bestämde mig för att heta Ivan the Damned istället. Yeah! Eller nåt.
Äventyr! Eller först tutorialgrotta. Kejsarn är död! Det kommer han nog vara länge, så vi kan väl försöka hitta hans ende arvinge istället. Och sedan – vidderna! Lycklig som ett barn en helt vanlig dag började jag springa fram och tillbaka i det oförskämt gröna skogslandskapet. Lite vargar får på nöten, några banditer också. Jag plockar svamp och örter. Men jag känner hur det börjar dra ihop sig till storm (så stämningsfullt gjort – man huttrar ju på riktigt!) så jag började resa mot öst och staden Cheydinhal.
Många timmar senare staplade en genomblöt främling in genom Cheydinhals stadsportar. Jag bestämde sig för att stanna här i några dagar och leva stadsliv. Trots relativt goda intentioner möttes Ivan the Damned av stor misstro från stadens invånare. Kanske var det hans jag-snor-allt-som-inte-är-fastspikat-approach eller allt likplundrande som väckte de sura minerna. Eller så var bara den kassa personligheten.
Trots de dåliga förutsättningarna gjorde jag en massa trevliga saker i staden. Störtade den korrupta vaktstyrkekaptenen, återfann den berömde och försvunne målaren (han var SPOILER inne i sin egen målning!”) och skaffade mig ett medlemskap i krigarnas gille (hittade inget tjuvgille).
Andra highlights:
* Blev attackerad av de där fula kissekatterna (Khajit) två gånger på landsvägen. Den ena hoppade på mig när jag stod och plockade blommor och den andra lämnade efter sig ”Weak Potion of CATastrophe” när den dog. Jag fnissade.
* Smög in i en kvinnas hus och väckte henne. Stackarn blev så förvirrad att hon la sig igen – fast utanför sängen, i luften! ”Ack! Arma kvinna” utropade jag på högalviska/skånska och förbarmade mig över henne genom att bara stjäla nästan allt av värde i hennes hus.
* Testade mina alkemist-skills och försökte få till en grymt bra dricka. Slängde ihop något av en morot, ett mänskligt hjärta (som jag hittade någonstans) och lite svamp. En sån soppa – den är så god och matig! Den helar tre(3)hälsopoäng också. A lifesaver!
Imorgon ska jag bege mig ut på långvandring.
Lördag.
Eftersom jag är en äventyrare så kändes helt naturligt för mig att ge mig ut på äventyr idag. Och ett äventyr kan ju till exempel vara att bege sig från Cyrodiils östligaste stad – Cheydinhal – till dess västligaste – Anvil. Och innan jag hade hunnit säga ”ett, två, tre, på fjärde ska det ske” så var jag på väg.
Landsvägar är tråkiga, men genvägar är roliga, så det blev raka vägen genom skogen för mig. Efter att ha blivit jagad av en varg i timmar, ramlat in på någon form av sektmöte och simmat över en sjö var jag äntligen på rätt köl igen. Vid landsvägskanten låg ett nerbrunnet ”All things Alchemist” som på något sätt inspirerade mig till nya försök med morteln. Efter att ha blandat mjöl, skinka, tomat och ost så fick jag fram något som ”restores fatigue 7 points for 26 seconds”. Pizzatime! (dude).
När pizzan var i magen sprang jag vidare mot mitt västliga mål. Dag blev till natt och ovanför mig hade en magnifik stjärnhimmel uppenbarat sig. Jag höll rak kurs med undantag för små vildsinta utflykter i syftet att ta kål på en förbistudsande Bambi-kopia. Skingrad var en vacker stad. Där ville jag stanna. Men när jag började bli indragen i något slags övervakningsuppdrag åt en uppenbarligen paranoid liten kille förstod jag att det var dags att dra vidare. Anvil hägrade, jag såg staden för min inre blick. Och sedan såg jag den på riktigt, för jag var framme.
Dess hamn var fylld med liv, folk förde galet konstiga samtal på gatorna och de förankrade båtarna innehöll läskiga spöken som jag lyckades lura ut bland människorna, med allmän kalabalik som konsekvens.
Ett par vilda dagar i Anvil gjorde mig sugen på lite main quest. Det var ett rent helvete visade det sig. Imorgon ska jag ta det lugnt!
Söndag.
Började dagen med lite self-bashing. ”Äsch, jag är så kort och ful. Helt dum. Och vad är det för skynke jag har på mig egentligen?”. Kanske var det min bitterhet mot världen som tog mig in på brottets bana. Eller så var det någon slags utveckling av småbrotten som jag gjort mig skyldig till tidigare. Hur som helst ville jag få ihop pengar till den där billiga herrgården som var till salu i Anvil. Efter en smått legendarisk kupp mot Anvils slott – ett lukrativt gatlopp som slutade med att jag kastade mig ner i havet från hertiginnans balkong – och en lyckad räd i en närbelägen ruin så var herrgården min. Hemlös no more. Ägaren verkade hemskt angelägen att bli av med den. Undrans varför? Nu går jag och lägger mig i mitt nya fina (eller egentligen helt förfallna) hus. God natt!
Aargh! Hjälp! Hu! Vaknade med spöken överallt kring mig. Skitläskigt. Att man inte ens kan känna sig säker i sitt eget hem. Mer grundligare eftersökningar visade värsta satanistsymbolerna i källaren. Det var någonting som inte riktigt stämde här…
Senare under dagen åkte jag i fängelse och blev kontaktad av tjuvgillet. Äntligen! Nu börjar äventyret på riktigt!
Vet ni vad som är:
Total Anarki – 5 hjärtan
PANGkaka – 1 1/2 hjärtan
Sexhandel – 2 1/2 hjärtan
Virtuell Terrorism – 2 hjärtan
The Land of Opportunity – 3 1/2 hjärtan
???
Facit finns i Majnumret av Super PLAY. Inte nog med det! I Majnumret av Super PLAY nämns ordet pangkaka TVÅ gånger till!
Och det finns en BILD på en pangkaka!
Och det finns en bild på MIG när jag är TRÖTT!
Med andra ord är det bästa numret av någonting någonsin 4-ever! Köp tidningen NU! (eller kanske sen när ni har tid eller så.)
Hej Arne!
Hur har livet varit för dig sen vi sågs sist? Är du fortfarande lärare eller fick alla äckliga, inavlade barn från Munka Ljungby dig till slut att tappa fattningen totalt? Jag har haft det rätt bra. Helt okej liksom!
Jag gillade dig, Arne. Du var stor, rätt korkad men ändå väldigt snäll. Du visste ingenting om det där med samhället som trots allt var det du undervisade men ändå, du var en schysst pajsare!
Alla barnen kallade dig Svett-Arne bakom din rygg. Det tyckte jag var lite taskigt, du kunde ju inte hjälpa att du svettade oändliga mängder svett. Sån var du liksom. Jag kallade dig mest Arne, kändes bäst så.
En gång skrev vi arbeten i skolan och du gav alla barnen MVG fastän dom flesta var rätt korkade och fattade mest ingenting. Du var nog lite för snäll. Men du gav mig MVG+ istället och det kändes rätt bra, även om det inte betydde något egentligen.
Och om du inte visste det så fuskade alla på dina prov, men även om du visste hade du nog varit för snäll för att säga till. Jag fuskade också på ett prov men jag var nog lite för töntig för att fortsätta. Det kändes ju inte så bra när du, som är så snäll, trodde att jag förtjänat mitt betyg. Man fick ju dessutom MVG även om man inte fuskade så det kändes inte så lönt och så.
Hejdå Arne, vi kanske ses nånstans ute i rymden!
Sparat under: Veckans skit vi hitta på gammeldatan
Kolla här:
Fint va? Det Excorcisten fast i stop-motion som Frej gjorde nån gång med några snubbar på det där spelutvecklingsprogrammet han går. Jag vet med säkerhet att Frejs insats bestod i: spela gitarr, skriva ”Excorsisten”, säga ”Indeed, we must destroy it”, ”I don’t know!” och nånting jag inte hörde, och ”Aaah”.
Bra jobbat Frej.
Om du gjorde nånting mer än så kan du väl skriva det i kommentarerna här nedan så är du (inte) gullig.
Sparat under: Censurerade inlägg
Kära bloggbesökare. Jag har tråkiga nyheter.
Igår ringde en myndighetsperson upp oss på bloggen och förklarade med allvarlig stämma att vi var tvungna att censurera delar av vår blogg. Annars skulle det bli konsekvenser.
Men Mamma! grät jag i telefonen, det är ju bara på s k o j!
Men Mamma lyssnar inte på sådant. Och Pappa hade selfgooglat och hittat sitt namn jämte ett citat som han inte alls vill kännas vid.
Så vi censurerade. Här ser ni resultatet.
Sparat under: Festliga fakta om oss
Igår konsumerade jag några timmar skön pöbelkultur.
Och som vanligt när jag gör något så hatade och älskade jag varje sekund av det.
Sovjetunionen vann! Men det var inte så konstigt. Det är ju det bästa landet.
Sparat under: Vad ska man säga?
Ok, detta är säkert teh ancient, men eftersom jag misstänker att en stor andel av våra besökare inte är särskilt hipp och happening vad gäller det där världsomspännande nätverket ”internet” (ja, jag talar om dig Torben ”omfg” Runemark) så måste jag visa filmen om STEKARN!
En underbar film, den väcker så mycket känslor. Vet faktiskt inte riktigt vad jag ska säga om honom. Frej sa så här: ”han steker helt enkelt!”
Och det verkar ju stämma.
NY INFO: Det har kommit till min kännedom att denna tragikomiska scen utspelar sig i Båstad. Go figure. Dessutom kanske man borde nämna att detta är ett inslag från PACKAT & KLART.
lol:D
Sparat under: Speltips
Som ni kanske märkt om ni varit väldigt uppmärksamma har jag inte varit den mest aktiva bloggaren av the Super Martinsson bros. utan snarare den superminst aktiva av oss. Eftersom det trots allt är en tvåmannablogg får jag fan ta och skärpa mig lite grann och då är ju passande att jag bestämt mig för att skriva ett och annat inlägg nu, visserligen mycket på grund av tvång och psykisk tortyr men ändå! Jag har ju trots alls inte nått bättre för mig.
Det här inlägget tänkte jag ägna åt att tipsa om ett spel som jag tycker är KUL! Det heter Princess Maker 2 är gammalt och ganska bortglömt vid det här laget, men det kan vara bra ändå!
Det är så att man är riddare på ett slott och plötsligt en dag kommer det en flicka nedflygandes från rymden och av någon slags övernaturlig och skinande fantastisk ande får du uppgiften att vara denna flickas far. Wow, tänka sig vad ett spel blir mycket coolare med inslag av fantasy!
Spelet går i alla fall ut på att man ska uppfostra den här flickan att bli en riktigt duktig flicka och helst en prinsessa också när vi ändå är på gång. Uppfostran i Princess Maker kanske inte är exakt som det är på riktigt utan snarare att man ska planera exakt vad barnet ska göra varje dag de första 20 år av hennes liv och se vad det blir av henne. Vid början av varje månad får man bestämma var man ska skicka henne härnäst, antingen till ett jobb, till skolan, till stan för lite shopping eller ut på äventyr i världen. Min kära Lisa Brun skickade jag vid 5 års ålder till en bondgård för att hon skulle härdas och lära sig att livet minsann inte är en dans på rosor och det funkade rätt utmärkt. När hon blev lite äldre blev hon lite trotsig och började rymma hemifrån i några månader men det är ju bara helt naturligt. Diskussionerna kring matbordet gick ungefär såhär fantiserade jag:
- Far, far, snälla far, kan jag inte får börja i skolan?
- Nein! Arbeit! Nein! Arbeit!
- Men, far, kan jag inte i alla få veckopeng som alla andra glada barn?
- Nein! Arbeit! (osvosvosv)
Men jag tror hon tackar mig för det nu. Hon blev nästan normal till slut. Kanske ingen prinsessa direkt, men såna höga ambitioner kan man ju inte ha!
Så här kan det se ut:
KUL! Det lite jobbiga med det här speltipset är att man måste vara ganska smart för att få igång spelet. Men för er som orkar är här en förklaring:
(Gå in här och ladda ner spelet: http://www.the-underdogs.info/downloadfile.php?file=games/p/pm2/files/pm2.zip&id=843
Men för att få något ljud måste du ladda ner ”DosBox” här: http://sourceforge.net/project/downloading.php?groupname=dosbox&filename=DOSBox0.70-win32-installer.exe&use_mirror=dfn
Skriv in i Dosbox följande: mount c: c:/”mappen där du har filen”/ och sen enter!
Sen: C: , enter!
Sen skriver du in filens namn, exempel: pm2.exe och enter!
Sen leker livet!
Tangentbordet är förövrigt lite knasigt i Dosbox så du måste trycka andra knappar för att få in rätt. För ”:” trycker du ctrl+ö, för ”/” trycker du ” ‘ ” och för ”_” ctrl+?)
HEJDÅ!
Sparat under: Veckans skit vi hitta på gammeldatan
Den här veckans gammelskit är egentligen inte så gammalt. Det är nämligen en text om det helsopiga spelföretaget Acclaim som var helt crazy! Jag skrev den lite spontant till Super Plays ”konstig kuriosa”-avdelning i början av det här året, men när jag skickat in den visade det sig att den där Johan Henriksson, som brukar skriva konstig kuriosa, precis hade skrivit om exakt samma sak. Lite synd, men vad gör det om 100 miljarder år?, tänkte jag, och räknade lite på saken med min TURBO-miniräknare 3000, och kom fram till att det nästan inte gjorde nånting då.
//
Året var 1997. Eller 1998, 1999, 2000, 2001 eller kanske till och med 2002. Du köpte ett Acclaim-spel. Vilket som helst – BMX XXX, Space Jam, Turok: Rage Wars, whatever. Hur som helst – du köpte det, du spelade det, du hatade det, du grät och gick slutligen vidare med ditt liv.
Men du köpte aldrig några fler Acclaim-spel.
Så det var kanske inte så konstigt att det amerikanska utvecklarhuset stod på ruinens brant i början av 2000-talet. ”Någonting måste göras!” är en lågoddsare på vad företagets ledning meddelade sin personal och det var då, just då, som deras marknadsföringsavdelning lyckades pusha begreppet ”desperata tider kräver desperata åtgärder” to da max.
Året var 2002 och två reklamkampanjer stod ut lite ur mängden. Inför det fjärde Turok-spelet utannonserade Acclaim att de skulle betala 10 000 dollar till den förälder som kunde tänka sig att döpa sin nyfödda till – ja, just det – Turok. Smaklöst? Det här då – samma år släppte de Shadowman: 2econd coming. Och eftersom det var ett väldigt häftigt spel om döden och andra häftiga saker så tyckte PR-folket att det skulle vara häftigt att köpa annonsplats på riktiga gravstenar. ”Behöver du pengar? Har du en nyligen avliden släkting vars grav du gärna skändar med satanisk spelreklam? Ring Acclaim idag!”.
Året är ju 2007 nu, och Acclaim finns inte längre. Inte ens en reklamkampanj som försökte utnyttja folks ekonomiska situation och gav blanka fan i saker som värdighet och människovärde kunde rädda dem. Vi kan kalla det rättvisa om du vill.
Sparat under: Festliga fakta om oss
Igår spelade jag och Frej MAGIC: THE GATHERING för första gången på kanske tre år. Vi ”draftade” med två andra sköna, eller kanske snarare osköna, pajsare. När man draftar gör man såhär:
Man köper tre boosterpacks (paket om 15 kort) var. Sen sitter man runt ett bord och öppnar ett av sina paket och väljer ett kort. Sen skickar man paket vidare. Och sen väljer man ett nytt kort ur det packet som dom andra har skickat till en. OSV! Till slut är alla korten slut och så har man valt ut en massa fina kort som man bygger en lek av. Sen lirar man!
Mycket mer minns jag faktiskt inte. När man spelar Magic mår man så dåligt men samtidigt så bra att tid och rum faktiskt upphör att existera helt! Men ok, några saker minns jag kanske.
1. Jag sa ”AS” jättehögt med göteborgsdialekt. Då skrattade alla. ”Aha, jag är rolig!” tänkte jag då och sa ”AS” jättehög med göteborgsdialekt ungefär 31 000 gånger till. Men då skrattade de inte lika mycket av nån anledning.
2. Vår rejvarkompis lackade plötsligt lite för att vi mobbade hans rejvlivstil. Men sen blev han glad igen! Jag log inombords.
3. Jag vann vår turnering. Jag är bäst tänkte jag.
Här är kortet som jag tyckte allra bäst om i min lek:
Åh, vilken underbar dag, sa jag när jag vann, men jag vet inte om jag verkligen menade det, men jag tror det.
Sparat under: Texter
Idag har jag ägnat typ tre timmar åt att länka till texter jag skrivit om spel!
(dom finns här.)
Det känns lite konstigt, så här i efterhand, för att det är nog det näst sämsta jag skulle kunna ägna tre timmar åt just nu (det sämsta vore att skriva på min uppsats, för det är så satans tråkigt.)
Men det känns lite trevligt att ha alla sådär fint samlade.
(69 stycken hittade jag!)
Dessutom innebär detta kanske att någon läser dom nångång, och något annat mål med att skriva texter kan man ju inte (speciellt inte om man – grr – skriver dom gratis på internet.)
Frej har gjort ett spel. Inte ett dataspel, som man kanske kunde tro nu när han faktiskt pluggar dataspelsutveckling, närå Frej är inte sån. Istället sitter han hemma i miljontals timmar säkert och klurar ut regler, och klipper och klistrar och gör ett brädspel. Wah!
Frej, skulle du kunna ta och beskiva ditt spel med 20 eller några miljoner ord?
- Okejdå, några ord kan jag nog säga tror jag. Det är i alla fall ett sånt där fantastiskt strategispel och det utspelar sig i karibien. Grunden är att man åker runt i skepp, får slavar att arbeta på plantager och tjäna storkovan! Eller så kan man försöka satsa på en karrär som pirat, eller kanske något mittemellan. Valmöjligheterna är alltså superoändliga. Verkligen skitbra. Så, dom orden får räcka.
Okej, jaja. Igår playtesta vi lite med päronen i alla fall. Här är några bilder:
En mamma som pekar och en spelproducent som verkar mycket sympatisk.
En pappa som pekar och en man med en frisyr som verkar mycket sympatisk.
Som ni kanske kan se så var det ganska skitkul att spela faktiskt, behövs ju en del jättefin slipning, men overall är jag impad. Tänkte avsluta med två citat som fälldes under spelandet och ett som fälldes någon annan gång.
”HERREgud nu blir det sjöslag!”
/ Raggsocka Van Damme, 52.*
”Nu tar jag sånna djur där…”
/Pilsner Stallone, 54, om slavar.*
- Fredrik, kan du tänka dig oändligheten fast plus 1 och plus två och plus tre och plus tre?
- Ughää, nu fick jag kramp i dubbelhakan….
* Efter påtryckningar från berörda parter så har The Super Martinsson Bros. gått med på att använda fingrerade namn i citaten. Bilderna är redigerade.
Sparat under: Uncategorized
Välkommen till den den NYA, HÄFTIGA versionen av Super Martinsson Bros.!
Här är några nya häftiga saker med bloggen:
1,Ny toppbild! Den har Frej gjort! Den är skitsnygg och F Y N D I G.
2, Nytt tema! Det är väldigt bra på en del sätt.
3, Ja, det här en extremt häftig ny feature som vi har infört här på bloggen, vi har faktiskt hört att det är det nya coola som skulle vara så bra – och vi kallar det ”uppdateringstempo”. Och trots alla inblandade verkligen kämpat och gett järnet med den här bloggen (Frej har till exempel författat hela två blogginlägg på fem månader) så vet vi att vi faktiskt kan göra lite mer. Lägga i överväxeln. Satsa mer procent än vad som finns i hela världen!!! (till exempel 110 procent).
Enjoy!
Sparat under: Veckans skit vi hitta på gammeldatan
Nu när det gått exakt och precis en vecka (ehm) sedan vi la upp förra ”veckans skit vi hitta på gammeldatan” så passar det ju bra att lägga upp en till!
Den här gången: originalskiten!
Skiten som inspirerade till det här sjukt braiga temat är en text jag hittade för ett tag sedan och la upp på min gameplayerblogg. Det är nånslags endagsdagbok som Frej skrev för ett antal år sedan. Den är väldigt skojig tycker jag. Klicka på länken eller läs vidare nedan!
…
EN DAG I KAPTEN BRUNBYXAS (Fredrik Martinssons) LIV!
Precis som alla andra helt normala och psykiskt friska barn började jag dagen med att rita upp ett schema över dagens aktiviteter. Efter några timmars förvirring och obeslutsamhet blev detta resultatet:
09.00 – 11.31 – Ha tråkigt
11.32 – 11.39 – Peta i näsan
11.40 – 14.32 – Ha tråkigt
14.33 – 14.45 – Toalettbesök
14.46 – 17.30 – Ha tråkigt
17.31 – 17.33 – Göra läxorna
17.34 – 18.00 – Vänta på att helvetet ska frysa till is
18.01 – 20.00 – Ha tråkigt
20.01 – 20.53 – Offra ett får
20.54 – 09.00 – Sova
Helt oväntat blev dagen inte alls som jag hade trott, utan helt jävla annorlunda! Hör och häpna!
Efter att jag ritat upp mitt schema och bett min dagliga bön till gud (jag tycker om han) packade jag ner mitt schema i väskan och begav mig till busshållsplatsen. Väl där råkade jag titta ner i marken av misstag och då upptäckte jag att jag glömt mina skor. ”Typiskt” tänkte jag och sprang förtvivlad hem igen för att leta, men när jag hade kommit halvvägs kom det plötsligt en flygande fågel och satte sig på min axel. Den sa ”KOKOBRÄK, KOKOBRÄK” och pekade på ett jättehögt träd, och tro det eller ej, men där, kanske några hundra meter upp var mina fina skor. Jag hämtade mina skor och sa: ”Tackar Tackar, bäste herr fågel”, men den sa bara ”KOKOBRÄK, KOKOBRÄK” och flög bort igen.
Jag gick tillbaka till busshållsplatsen lite trött men väldigt glad, och där väntade busschauffören, snäll som han är, med sin fina buss. Han sa ”hoppa in, vi är en timme försenad” och log. Men jag tänkte på små röda nissar som dansar runt i ringar och är jätteglada så jag trodde han sa: ”Kom igen din dumma psyko-pannkaka, hoppa in annars får du smaka på min farliga betong-klubba” och blev därför jätteglad och log tillbaka.
När jag väl kom till skolan hade jag tråkigt ett tag men sen kom jag på en jätterolig lek som jag kallade ”Hej hopp, du är ful, fulare, fulast”. Den gick ut på att jag satt uppe på ett skåp och jojade med min min jojo och när det kom en grupp människor hoppade jag fram och sa: ”Hej Hopp! Du är ful, du är fulare och du är fulast!!” till de olika personerna, beroende på hur fula dom var, och sen hoppade jag tillbaka. Det var kul ett tag men sen kände jag att jag ville gå på en lektion, det kunde ju kanske vara intressant. Men när jag hade tittat på mina kära ”klasskompisar” och försökt lyssna på min lärare i en kvart tyckte jag att det var ungefär lika intressant som en hockeymatch. Inte ett jävla dugg, alltså. Men sedan hände ett mirakel, jag bläddrade lite i min naturkunskapsbok och såg en bild på ischoklad. Jag tänkte ”slisk och snask, sånt gillar ju jag”, men när jag läste under bilden blev det plötsligt ännu mer intressant: ”Ischoklad innehåller ämnet Karbamid, ett urinämne…”
”HERRE GUD I HELVETET!” tänkte jag, ”VARFÖR HAR INGEN SAGT DET TILL MIG FÖRUT!!?? JAG HADE JU KUNNAT LEVA PÅ ISCHOKLAD, LUFT OCH KÄRLEK HELA MITT JÄVLA LIV!!!”
Utan att jag hade märkt det hade jag ställt mig på bordet och skrikit allt jag nyss hade tänkt, vilket ledde till en aningen pinsam tystnad i klassrummet. ”Jaja, sånt händer väl till och med den bäste” tänkte jag och lämnade rummet med ursäkten att jag skulle bajsa. Jag bajsade mig till sömns på toaletten och vaknade upp nästa dag i min säng, redo för ännu en dag i Kapten Brunbyxas liv.
