Super Martinsson Bros.

Nu ska jag berätta en spännande berättelse om något som hände mig en gång i tiden. Igår var det. Jag tänkte ”Nu ska jag nog åka en massa bussar från ett litet hus till ett ganska mycket större hus.”. Det skulle jag inte tänkt! För det var ganska jobbigt.

Först gick det som en dans. Jag hoppade på den första bussen utan att misslyckas med någonting och jag färdades flera timmar tillsammans med glada tankar och en positiv livssyn. Sen stannade den bussen i en ganska stor stad och jag kände äventyrslustan komma fram. Shopping shopping! Skor av guld, kastruller och diamanter! Materiell lycka hit och dit!

Men plötsligt förvandlades den här underbara dagen till en mindre underbar dag. Rätt som det var blev det mörkt och kallt. Jag började snubbla på gatstenar och folk gav mig konstiga blickar. Det är i och för sig inget ovanligt, men ändå. När jag så kom fram till platsen där jag trodde nästa buss skulle vänta lika snällt som den förra möttes jag istället av en konstig person som jag tror pratade danska, konstigt lät det i alla fall. ”Kvack kvack kvack” lät det mest och jag funderade kring om han verkligen existerade eller om det bara var i min hjärna. Jag lyckades i alla fall uppfatta en bra förklaring till varför inte bussen var här. Det hade visst varit pangpang-krock och bussarna sa ”nej, vi vill inte åka!”. Attans! Men ett bakslag ska inte få mig att tappa humöret, så svag kan man ju inte vara. Nein mein Fuhrer, jag kämpar på! Jag klarade till och med av att dela plats med ett gäng såna därana hemska hemlösa personer som man ser då och då. Ja, usch, kan dom inte skaffa sig ett jobb eller nått istället. Nåja, till slut ropade någon vänlig karl i en knastrig högtalare att nu kunde jag komma skuttandes till bussen, för nu var den här! Lyckan var total. Jag kunde se mig själv mysa i det stora huset bortom horisonten. Men den drömmen skulle såklart bli slagen i kras, precis som alla andra.

Nu hade dom hemska hemska bussarna mage att kräva mig på 8o pengar, men jag hade ju bara 62:50. Det tyckte jag att bussen kunde nöja sig med. Nähä. Fuskavgifter och skräp. Nån vänlig medmänniska som kan skänka en slant? Vi är alla systrar och bröder? Nähä, tydligen inte. En bitter jag klev muttrandes av bussen. Vafanken? Nånstans under den följande timmen förlorade jag nog känseln i min kropp och förståndet i mitt huvud, för jag kommer inte ihåg så mycket mer. Om jag slutar tänka är det nog över snart. Till slut hittade jag i alla fall mitt stora hus, hur det nu gick till. Skönt var det i alla fall. Jag tinade några timmar senare. Slutet gott, allting gott, men fy fan vilken dag!

Den här historien var när jag tänker efter inte särskilt spännande, men jag tycker ändå att jag med överdrivet användande av metaforer och en helt okej berättarkomposition lyckades göra det näst intill spännande!

Tack för mig(Frej)!

… så ser vi, the Super Martinsson Bros., ut ungefär såhär:

Eller såhär:

Men samtidigt skulle vi gärna vilja påpeka att i verkligheten ser vi faktiskt mycket tuffare och snyggare och normalare ut än på de här bilderna. Det är bara vår dumma kamera som fuskar och tar jättekonstiga foton på oss hela tiden.

Imagine this:

 En allmänt välvårdad och medelintelligent kille sina hittils sämsta år  sitter och äter middag med sin flickvän, sin flickväns Mamma och dennes, tja,  snubbe.

Flickvännen tar tillfället i akt att fråga mamma-snubben om han kan fixa en ny datormus till henne (cause he’s the fixer-type). Hon har en såndär gammal datormus med kula som enligt hennes diagnos lider av cerebral pares (”den är CP”).

Då tänker den medelintelligenta killen att han ska visa sig på styva linan en aning och säger att man nog kan fixa det om man tar ut kulan och krafsar lite på de där hjulgrejorna som finns där inne.

Därefter tänker den medelintelligenta killen att följande kan vara en ganska bra sak att tilläga:

”Jag har krafsat i många möss i mina dar”

Den medelintelligenta killen väljer att ackompanjera denna kommentar med en krafsande pekfingerrörelse.

(den medelintelligente killen lyckas säga detta på ett sätt som för åhörarna ställer det bortom allt tvivel att han med ”möss” syftar på det kvinnliga könsorganet, trots att han inte alls skulle ens komma på tanken att prata om något sådant i en situation som denna.)

Sen blev det konstig stämning, killen blev röd i huvudet, pinsamma skratt skrattades och pinsamhetsorkestern kom och spelade alla sina bästa låtar – till exempel ”GUD VA DU VA PINIG NU, min gode herre tralala”

Förresten! vår hjälte, den där medelintelligente killen i fråga, det var – håll i er – jag! Pinigt va? 

Nu lämnar vi över till vår PR-kille och snälle låtsasvän VMU-GODZILLA.

VMU-GODZILLA:  SURFA IN PÅ BLOGGEN Super Martinsson Bros. VARJE DAG FFS!

hejdå/Johan

Jahaja, nu var man med i en såndär blogg! Och mest för att inte göra den andra fantastiska delen av den här grejen besviken ska jag försöka att också skriva lite trams, fjams, blabb och slabb. Utan mig kommer den ju kollapsa helt, det inser ju jag! Så jag börjar med att säga:
HEJ, jag heter FREJ!
Så, nu får det räcka för den här gången, nu får någon annan ta över. Hejdå!

Ja, det kan man verkligen säga om den här dagen!

Super Martinsson Bros. har ju – på ett ganska slumpmässigt sätt – slagit upp portarna, blottad sig för allmänhetens kritiska öga och redan på några minuter seglat upp som en toppkandidat till priset för ”årets kanske allra finaste och aningen skitbästa blogg på det världsomspännande nätverket internet.”

Vi har ju ett jättefyndigt namn också. Det har jag bestämt att vi ska heta.

 Ja, för vi är ju två om den här bloggen. Jag som skriver detta heter Johan och jag som inte alls skriver detta heter Fredrik. Vi heter Martinsson i efternamn båda två vilket måste betyda att vi är bros. Andra indikationer är vår gemensamma uppväxt, våra gemensamma föräldrar samt vårt gemensamma intresse för skitcoola saker som TV-spel och rymden och pangkakor.

 Speciellt det där med tv-spel gillar vi väldigt mycket, och det är därför namnet på den här bloggen är så fyndig. Jag är nämligen en sådan där frilansare som skriver om spel i till exempel den där jättebraiga tidingen Super PLAY, och Fredrik – eller FREJ som jag härmed kommer kalla honom för all evig framtid – studerar till spelutvecklare i Karlshamn. Vi befinner oss liksom i två roliga ändar av den glada cirkus som vi kallar spelindustrin (även om jag misstänker att Frej hatar sin glada ände).

Därför passar det bra att heta Super Martinsson Bros. Vi är liksom super, vi är Martinsson, vi är Bros.

Och har ni tänkt på att Martinsson är precis samma namn som Mario fast med lite fler bokstäver inslängda här och där. MARtInssOn!

Såhär kom jag på det: jag låg tänkte på helt slumpmässiga saker en morgon och plötsligt slog det mig. Då blev jag jätteglad och tänkte ”nu var jag alltid riktigt fyndig! Det här måste jag berätta för världen!”. Vilket jag gjorde, och trots att den fyndiga fyndigheten bemöttes lite blandat - med kommentarer som ”jaha?”, ”käften fåniga fjant!” och ”jag vill göra slut…” – så kände jag att det här var helt rätt namn för min och Frejs framtida blogg.

 Jag har förresten kommit till en insikt vad gäller bloggande under det här, mitt första blogginlägg genom världshistorien, och insikten lyder som följer:

Bloggar är bra för att man får skriva jättemycket om vad man vill utan att någon blir ett dugg arg.

hejdå/ Johan